Nea-Viktoria

Under cirka en månad har jag nu gått i gymnasiet. Lektionerna är på allvar, läxor och inlämningar växer och jag trivs, väldigt väldigt bra, i både miljö och bland kamrater. Jag trivs faktiskt såpass bra att jag glömde bort denna lilla skrräppost, den fick läggas på hyllan ett tag och samla damm, fram tills nu då jag faktiskt vill dela med mig och berätta om allt, alla intryck, alla skratt, allt plugg och det som hör till livet som estetare på Schilelrska, men något kom ivägen. Jag fann denna otroliga text i en kommentar till mitt förra inlägg, så vacker att tårarna vägrar sluta rinna, så detta är till dig. 

 

Emma, jag minns dig. Jag minns hur jag fick en tryggframn att gråta ut hos på den kalla maken av cement, någon som såg mig bland alla ungdomar under Håkanköns stora fest. Låten spelades, och allt gjorde så ont, du lät mig gråta ut. Du blev någon som lyssnade och jag vågade berätta min historia och veta att det var okej att känna. Jag kan inte med ord beskriva hur tacksam jag är över att du räddade mig den kvällen, det enda jag kan säga är tack, tack för din tröst och för att du lämna dom orden och hörde av dig. Du har funnits i mina tankar, och jag skulle verkligen vilja tacka dig, men vet inte hur. Det behövs fler som du, tack tack tack. Du finaste heniska.